I Den Barnkonventionella Lekplatsen utformar barn sina egna lekmiljöer tillsammans med konstnärer. I Hjärstaskogen har elever från Vivallaskolans anpassade grundskola, Linden, samarbetat med konstnären Jenny Berntsson, för Örebro kommun.
Platsen
Hjärstaskogen är ett skogsparti mellan Vivalla och Hjärsta, områden med olika socio-ekonomiska förutsättningar. I Hjärstaskogen finns parken Vivallakullen som består av jordmassor och sten som schaktades bort under byggnationen av Vivalla 1968, en bebyggelse som ägs av Örebrobostäder och som består av tvåvåningshus, totalt cirka 2400 lägenheter. Villaområdet Hjärsta växte fram i början av förra sekelskiftet som egnahemsbebyggelse. Vivallakullen är en rekreationsplats, men den omgivande skogen har angripits av granbarkborre och många tallar och granar har behövt avverkas, och kommunen har sett ett behov av att ta hand om platsen.
Deltagare
I projektet har elever i årskurs 1-6 på Vivallaskolans anpassade grundskola, Linden, deltagit. Redan innan projektets påbörjan brukade eleverna besöka en av grillplatserna i Hjärstaskogen varje vecka. Ibland med medhavd lunch.
Att skapa plats
Då eleverna redan var bekanta med platsen runt en av grillplatserna såg konstnären Jenny Berntsson många fördelar med att jobba vidare med just den platsen. Vid egna besök blev pedagogernas roll inte bara att vara med eleverna men också att hjälpa barnen att ”skapa plats”, det vill säga med olika medel och tillvägagångssätt göra platsen till sin under utflyktstillfällena. Målet för projektet blev nu att utveckla platsen som barnen redan byggt upp en relation till och skapa en funktionell plats.
Process och metod
I detta projekt såväl som i flera av de andra delprojekten har prioritet legat på att skapa möten med deltagarna istället för att konstnären själv ägnar sig åt ett gestaltningsarbete. Inom projektet har ett tjugotal workshoppar skett under ett års tid. Initialt skapades aktiviteter på skolan i elevernas trygga miljö för att lära känna varandra, och sedan ute på plats. I Hjärstaskogen hade kommunens anläggningsarbete redan påbörjats av en liten grupp anläggare. En mild process mot platsen med små maskiner som kunde fortsätta parallellt som workshopparna tog plats bredvid. En gemensam dialog kring platsens framväxt tog form med pekande kommunikation: ”Här, flytta den här!”, ”Här, kan ni göra så här?” I kreativa workshops snitslades bland annat en bana från grillplatsen till en redan anlagd plats i rekreationsområdet längre bort med djupa diken för hopp och lek. Här kom de avverkade träden väl till pass och stockarna blev del av en springbana att hoppa och balansera på in i skogen –från grillen till dikesplatsen. Workshoppar i lera arrangerades först på skolan och sedan på plats. Formationer skapades och snart gjordes djur av olika slag. Nästa grupp tog vid och föregående grupps djur blev del av en ny lek. Keramikdjuren lämnades sedan till en träskulptör som tolkade djuren och skapade fem permanenta skulpturer i större skala. En kanin, en elefant och en örn som mäter en och en halv meter mellan vingspetsarna tar plats i den nya lekmiljön. Man ser ett behov av tak och vindskydd och barnen bygger kojformationer som skyddar mot vind och väder. En plats att boa in sig i men också att klättra upp på. Kommunen hjälper till med vindskyddets stomme. Konstnären tar med sig canvas som lämnas på platsen. Med canvasen kan mobila och flexibla tipis byggas, som lätt kan flyttas runt.
När barn skapar för barn
Stoltheten över att få vara delaktig och skapa något ”på riktigt” är enormt betydande. Barnen från den anpassade grundskolan har varit med och anlagt en plats utifrån sina önskningar, men platsens kvalitet går långt utanför en liten grupps behov. Jublet är stort hos en grupp elever från en annan skola som plötsligt dyker upp på platsen. De medskapande barnen kan nu inte bara känna stolthet över sin egen plats, men även att de skapat något betydande för andra barn.
Här är vi nu
Vinter/vår 2024: Processen är ännu inte färdig. Barnen ska hjälpa till att plantera träd. En sandplats ska anläggas, kanske en gunga. En avslutningsfest planeras. Det arbetas fortfarande på att skapa strukturer och system för hur platsen kan anläggas så att den fortsätter att vara en plats i förändring och en plats med löst material att arbeta vidare med. Ett identifikationsarbete om vad som fattas och vad platsen behöver i framtiden pågår. Men också det rent logistiska i det hela – vem ska fylla på med material. Leksaker till sandplatsen kommer kontinuerligt behöva fyllas på. Material från nedtagna träd finns kvar samt specialbeställda pinnar att bygga med. Både skolan och Familjecentralen i Baronbackarna har fått lera att ta med sig ut hit vid utflykter. Det har byggts ett platsspecifikt skulpturbord där lerarbete kan ställas ut även i framtiden. Den tidigare ganska skruttiga eldstaden har blivit mer anlagd och nu finns där krokar med äldre kopparkärl som också blir del av en mer prövande lek. I nuläget finns bara en snårig väg att ta sig till lekmiljön. Det är ett äventyr bara att ta sig dit. Men kommer det att funka i längden? Man avvaktar och ser. Kanske kommer det behövas anläggas en gångväg för att enklare ta sig dit med exempelvis rullstol. Och skulle det kunna finnas eller hittas budget till att ha en pedagog som bemannar platsen? En viktig lärdom för kommunen är att det faktiskt är mer ekonomiskt att anlägga på det här sättet än vid traditionell parkläggsanläggning.
Om konstnären
Under många år har konstnären och processledaren Jenny Berntsson jobbat och utvecklat metoder och arbetssätt inom socialt engagerade konstprocesser i ett flertal deltagarbaserade konstprojekt och anställningar. Detta arbetssätt sträcker sig bortom den gängse konstscenen och tar sig, genom material, workshops, rumsligheter, koncept och möten, in i samhällskroppen och skapar tillfälliga eller permanenta förändringar och förskjutningar. Det handlar om att utifrån sammanhanget starta en aktivering som lyfter aktuella utvecklingsmöjligheter, koncept och behov, till exempel gränslös kreativitet/flow eller mer konkret som att bygga en lekplats med leken och barnkonventionen som utgångspunkt. Metoderna baseras på ett intresse för andra människors agens och skapande, vad som händer inombords och i relation med andra, när vi får lov att experimentera, testa gränser och bryta normer, där den totala friheten finns, men kanske också ren glädje, sårbarhet och smärta. Genom praktiken hittas tillsammans nya perspektiv, diskussioner och narrativ kring oss själva och samhället vi lever i.
Foto Jenny Berntsson