Sjundeklassarna rev ner gränser i Stripa: “Vems andetag räknas, vems andetag skyddas”

Naturreservatet Gränseskogen har både bokstavligt och metaforiskt varit utgångspunkten i ett konstprojekt där gränser utforskas – fysiska, teoretiska och de mellan professionella konstnärer och elever i årskurs 7.

-Jag har försökt ta eleven ur rollen som elev och in i rollen som konstaktör, säger Hanna Wildow, konstnär.

Nu pågår utställningen “Tag mitt andetag iväg” i Stripa Gallerirum.

Stripa Gruva har blivit något av ett kulturcentrum i Lindesbergs kommun. Gruvmiljön sätter stämningen på konserter och skapar en fantasieggande ram år konstutställningar.

Just nu används rummet för utställningen “Tag mitt andetag iväg” som är ett samarbete mellan konstnären Hanna Wildow och eleverna i årskurs sju på Storåskolan. De har varit aktiva och skapat en mängd olika verk med olika tekniker och medier, här finns bland annat; avbildningar skapade genom en gammal fotoframkallningsprocess kallad Cyanotopi, installationer av blått garn, tallgrenar och siden, ett ljudperformance samt videoverket “Skogen behöver, jag”.

På fredagens vernissage visades det videoverket som skapades tidigare i vår när man tillbringade en dag i naturreservatet Gränseskogen med att filma. Här har videofotografen Adam Nilsson och musikern Johan Wahlberg deltagit.

-Utifrån temat gränser har vi använt ordet andrum. Historiskt har det varit ett ord vi använt när vi pratat om att hjälpa de som är på flykt, att vi ger dem andrum. Men när Stefan Löfven (S) stängde gränserna 2015 sa han att Sverige behövde andrum, säger Hanna Wildow, projektets pedagogiska handledare, och förklarar hur det flyttade gränsen för ordets betydelse.

Verken kopplar också an till orten Storå som trots sina få invånare är en plats med stor rörlighet eftersom så många nyanlända inledningsvis placeras här. En ort kantad av uppbrott och omstarter i en tid präglad av gränser.

-Det är i den här sociala kontexten eleverna befinner sig och det skapar förstås gränser i grupperna här också.

-Frågan jag ställt mig här är vems andetag som räknas, vems andetag som ska skyddas. Här har skogen fungerat som en tillflyktsort -i skogen får allas andetag plats.

-Träden i skogen har ett rotsystem genom vilket de skickar signaler till varandra, ett eget språkligt system. Genom det varnar de till exempel varandra när en storm är på väg, men då varnar de alla -för träden finns inga vi och dom, säger Hanna Wildow.

Hur har eleverna tagit emot de här tankarna?

-Vi har pratat om det, men vi har också inte pratat om det.

Hon förklarar.

-Tillgången till språk varierar i grupperna, en del talar flera språk men inte svenska. Jag ville jämna ut gruppen och har därför rört mig mer mot görandet och använt det konstnärliga språket mer än pratandet.

I dag, lördag, sker ytterligare en vernissage. Den här gången ackompanjerat med ett performance där konstnären och eleverna tar med sig besökarna till ursprungsmiljön i Gränseskogen.

Sofia Gustafsson Nerikes Allehanda 18.e Maj