Intervju — Den Barnkonventionella Lekplatsen inne på sista året

Med avstamp i FN:n barnkonvention, som sedan 2020 är lag i Sverige, vill projektet belysa barns rätt till delaktighet och hur deras aktiva medverkan i samhällets utveckling kan skapa nya relationer mellan oss medborgare och våra offentliga rum. Inför att projektets sista delar under hösten 2024 faller på plats berättar konstnären och projektledaren Jelena Rundqvist samt konstnärerna Jenny Berntsson och Pontus Johanssonom hur projektet gått till och fungerat.

Den Barnkonventionella Lekplatsen har alltså under flera år involverat kommuner, byggbranschen, konstnärer, skolor, fritidsverksamheter och hundratals barn i en ganska radikal ny metod för att utforma offentliga miljöer. Hur lyckades ni få till det här?

Jelena Rundqvist: Jag var i kontakt med Örebro kommuns parkavdelning som jag tidigare arbetat med och som under flera år samarbetat med konstnärer i olika medskapandeprojekt med barn. Dom har varit drivna att utveckla sitt arbete i enlighet med barnkonventionen och skapa lekmiljöer utifrån barns behov – inte vuxnas. Parallellt med detta hade jag också kontakt med Kumla kommun där jag genomfört andra deltagarbaserade projekt med barn, på uppdrag av Konstfrämjandet Bergslagen, och så fick vi reda på att Bostadsbolaget Örebrobostäder också arbetat med konstnärer och medborgardialoger när dom utvecklat utomhusmiljöer. Vi var alltså ett antal nyckelpersoner på Konstfrämjandet, Örebrobostäder, Örebro och Kumla kommun som delade liknande intressen som bestämde oss för att komma tillsammans ta fram ett större projekt utifrån det arbete som redan påbörjats på flera olika håll. Vi sökte och fick finansiering från Allmänna arvsfonden för ett treårigt arbete. Idén är utveckla våra erfarenheter gemensamt och ta dom vidare till nästa nivå: att försöka utveckla ett arbetssätt där konst kan bli ett medel så att barn får mer inflytande när lekmiljöer byggs.

Hur fick ni med barnen på båten?

JR: I projektet har vi arbetat med att ta fram fem olika lekmiljöer och den första kontakten med barnen har sett olika ut. I några fall inledde vi samarbeten med skolor och där har eleverna deltagit i projektet som en del av undervisningen. I andra fall har vi arbetat tillsammans med fritidsgårdar eller lokala organisationer där barnen ansluter spontant, och i vissa fall har det också handlat om att helt enkelt bjuda in till öppna, återkommande workshops.

Varför är det viktigt för er att barnen själva är med i processen?

Pontus Johansson: Det är viktigt av flera olika anledningar. Dels för att resultatet förhoppningsvis landar i något som är närmare vad barnen själva önskar och behöver, jämfört med om bara vuxna hade tagit beslut. Sen finns det både en rättviseaspekt och en demokratisk aspekt. Vill vi att barn ska växa upp och bli ansvarstagande och engagerade medborgare: då måste dom få träna på att vara det redan från ung ålder. När man inte vet hur man kan vara delaktig och påverka kommer man att vara tyst.

Jenny Berntsson: Det är viktigt att det finns platser för barn där lek, kreativitet och fritt tänkande kan få plats och vara självklart – utan krav på prestation. Det är också viktigt att vuxna lär sig av barnen för att ändra perspektiv och värde på leken och på platsen. För att vuxna ska lära sig att leka igen. Barn har rätt att tycka till om platser som tillhör dom och här är medskapandet som metod viktigt eftersom det tar tillvara på kommunikation som inte nödvändigtvis sker via ord. När dom är med och skapar ser vi vilka val dom aktivt faktiskt gör inför olika situationer och möjligheter. Lekens processer går inte alltid att sätta ord på, så om vi bara pratar med dom missar vi mycket.

Vad har varit dom största utmaningarna i projektet i relation till hur ni arbetat med medskapande metoder och gentemot dom andra parterna i projektet?

PJ: Representation är en utmaning. Vilka barn får vara med och vilka representerar de? Bara för att barn är med i processen betyder inte det att alla barn finns representerade. Vad kräver vi av barnens uppförande och agerande för att vi ska lyssna på dom? Hur får dom med svag röst komma till tals?

Det finns också en inbyggd problematik kring hierarki och maktbalans när det kommer till vuxna och barn. Vuxna är fysiskt större, har oftast mer erfarenhet och därav också kunskap, har vana och rätt att ta beslut, tjänar pengar osv. Hur överkommer man detta? Som vuxen konstnär har jag tid, valmöjligheter, resurser och kunskap om material och teknik till förfogande när jag ska gestalta något. Men när vi jobbar med barn finns det oftast en ganska snäv tidsram och dom vuxna har på förhand tagit beslut kring material, tematik eller tillvägagångssätt. När vi då ber barnen delta finns risken att deras svar bara blir en respons på vad vi redan lagt på bordet. Hur vet vi att det är just detta resultat barnet önskar? Hur ger man barn samma förutsättningar som en konstnär i en skapande process? Och i slutänden, vågar vi lita på att barnen tar rätt beslut eller kommer vi vuxna ändå vara där och lägga ett vuxenfilter på allt som byggs?

JB: Jag tycker den största utmaningen är glappet mellan process och faktisk anläggning. Vi har mötts av en viss skepsis bland andra vuxna som är med i projektet – vad ska det här bli? När man väl kommit fram till ett resultat så är det sedan en utmaning att anpassa det hela till byggprocesser och i det kommunala maskineriet. Det krävs en hel del mod och kraft av konstnären, processledaren, kommunen och byggentreprenörer att våga gå utanför dom vanliga anläggningsprocesserna. Till viss del har vi lyckats med att möta upp varandra i Baronbackarna och Hjärsta, där bygg och anläggning också har varit processuella och dynamiska. Jag tror det här är en av kunskapsluckorna och något vi måste jobba på om dessa processer ska kunna implementeras och om konst på allvar ska kunna verka i området för gestaltad livsmiljö, och bli en större del av samhällsbygget än vad det idag är.

Kan ni dela med er av några erfarenheter, egna målsättningar och förhoppningar kring projektet hittills?

JB: Jag blev väldigt glad när barn från andra stadsdelar i Örebro kom till Baronbackarna, flera dagar i rad, för att under sex timmar per dag vara med och bygga lekplatsen tillsammans med barnen som bor där. Dom blev supersura på sina föräldrar när dom inte fick komma dit en dag! Barn från olika bakgrunder möttes och byggde och lekte ihop, och hela familjer, med barn från ett års ålder och uppåt var med och skapade. Det skapar både trygghet och relationer.

Jag blev också förvånad över hur svårt barnen hade att prata om vad dom ville skulle finnas på platsen, vad resultatet skulle kunna tänkas bli. Till slut kom vi fram till att vad dom mest av allt ville var att få fortsätta bygga och att det skulle fortsätta finnas en aktiv vuxen närvaro på lekplatsen. Eftersom detta inte fanns i deras medvetande, kunde dom inte heller formulera det behovet, utan visade bara det genom görandet.

Barnen som kom från anpassade skolan blev så otroligt stolta när dom själva fick vara med och bygga lekplats och forma en plats åt andra barn. Att skapa något reellt i det offentliga rummet ger inte bara en känsla av att bli lyssnad på utan en faktisk erfarenhet av agens.

Att se kommunen möta upp med en organisk och dynamisk process var kanske väntat, eftersom vi jobbat ihop tidigare, men mycket intressant när det verkligen sker. Det är också förvånande att saker som i en konstnärs praktik faller sig helt naturliga är så pass svåra att få till ur andra perspektiv och sammanhang.

PJ: Jag hoppas att deltagarna tar med sig roliga och lärorika erfarenheter och en känsla av att vuxna har lyssnat och tagit dom på allvar. Sen hänger väldigt mycket på att resultatet av deras insats blir omhändertaget på ett bra sätt. Om dom kan förstå hur deras deltagande manifesterats i det byggda kan det bli något viktigt och meningsskapande, men om det inte blir så och om dom inte känner igen sig i resultatet kan det snarare bli tvärtom.

Varför tar Den Barnkonventionella Lekplatsen formen av just ett konstprojekt? Hade det kunnat göras på något annat sätt eller tror ni konstaspekten varit nyckeln till att projektet blivit vad det är?

JR: För mig är det intressant när konst kan användas konkret i samhällsutvecklingen, och just konst och lek ligger på många sätt nära varandra. I den här kontexten kan konstnärerna bli en länk mellan barnen och kommunerna som oftast utgår från andra i sitt arbete.

PJ: Utan konsten hade det blivit något annat. Kanske något bra och alldeles säkert meningsfullt, men något helt annat. Självklart skulle personer som inte är konstnärer kunna leda processer som denna men jag tror att det är svårt att genomföra utan konstnärliga metoder. Konsten ligger, som Jelena säger, ofta nära leken i sin process och är därför ett naturligt inslag. En viktig del har varit att gå in med alla möjligheter öppna – inga stängda dörrar, inga bestämda regler och inga uttalade målsättningar gällande materialisering. Detta är väldigt svårt att genomföra i praktiken och det krävs träning för att förstå hur man ska förhålla sig till en sådan frihet. Även det ansvar gentemot deltagarna som det innebär. Där tror jag att konstnären och dom konstnärliga metoderna kan vara en nyckel.

JB: Konstnärer är också specialister på att lyfta diskussioner och erfarenheter till olika plattformar i samhället. En konstnär är tränad i att kontextualisera , skapa koncept, analysera och har ofta specifika materialkunskaper som jag tror att man kan sakna om man jobbar med andra yrkeskategorier. Sedan handlar det också om attityder och förhållningssätt till barnen som är a och o i en sådan process, en kunskap som såklart inte bara konstnärer har. Här är överlappningen mellan lek och konst en stor fördel för att komma närmare barnens perspektiv.

Har ni några tips eller råd till andra konstnärer, organisationer eller kommuner som är intresserade av att testa på liknande format och metoder?

JR: Det kommande året ska vi dra slutsatser av våra erfarenheter och beskriva dom i ett vägledningsdokument, som är tänkt att göra det lättare för andra kommuner och anläggare av lekmiljöer att använda sig av konstnärliga processer och inkludera barn i sitt utvecklingsarbete. En av våra slutsatser är att det inte finns någon enkel ”metod” utan det handlar snarare om att lära sig genom att göra. Men det kan vara bra att inleda på en mindre skala till en början. Nya samarbeten handlar om relationer och det är viktigt att lägga ner tid på det. Även om konstnärer processleder arbetet med barnen så behöver dom som tar dom slutliga besluten, dom som ”sitter på pengarna”, också träffa barnen för att förstå varför det är viktigt, för att barnens ska få reellt inflytande.

Vad händer härnäst? Finns det någon aktivitet som publik kan ta del av nu inom den närmaste tiden?

JR: I mitten av september arrangerar vi en öppen invigning av en naturlek i Älvesta utanför Kumla. Årskurs ett, två, fyra och fem i Tallängens skola har utvecklat platsen under två år tillsammans med mig och Kumla kommun. Eleverna har först lekt och sedan byggt en modell på hela området i skala 1:1, som legat till grund för landskapsarkitekturen. Området har haft en historisk stenindustri och det mesta anläggs med olika sorters natursten, så barnen har gjort lermodeller som jag och andra konstnärer har skulpterat i regionala marmorsorter. Den 15 september kl 14 är det öppen invigning med grillning. Adress Erlands Jennys Väg 7, Kumla. Vi hoppas på bra väder!

Den Barnkonventionella Lekplatsen arrangerar fler publika nedslag under projektets sista år. Håll utkik på Instagram för mer information!

Läs mer om projektet här.