Victor Jakobsson (f.1997) är baserad i Örebro och har en kandidat vid HDK i Göteborg.
Hans konstnärliga arbete kretsar ofta kring att gestalta känslor och något som kan kallas "melankoliska mellanrum"
Victors konstnärliga arbete kretsar ofta kring att gestalta känslor och något som kan kallas "melankoliska mellanrum". Känslor som känns sådär lite svåra att hitta ord för. I en kombination av text, bild och skulptur skapas lekfulla verk (oftast i trä) som trots uttrycket ofta talar om tyngre, mörkare/djupare ämnen och har som mål att gestalta känslor och att KÄNNAS. Det kan handla om relationer av olika slag och personliga, relaterbara känslor och upplevelser, både inom, utom och runtomkring oss. Men även frågor kopplade till naturen; vår relation till skogen, växterna och djuren.
Ett gestaltande av text och ord finns ofta i skulpturerna, och till exempel ordlekar, eller vardagliga uttryck, men även bara enkla fraser kan användas för att förstärka och ibland kontrastera verken. Orden kan vara lekfulla utåt, medan de ofta anspelar på större, mer komplexa teman.
Genom att blanda ett lekfullt och naivistiskt uttryck med allvarliga teman som både bjuder in och utmanar, gestaltar verken vemodiga berättelser, funderingar och känslor kring både personliga men även bredare, världsliga frågor som vi som människor handskas med.
Alla känner någon som mår dåligt.
Och alla känner någon som HAR mått dåligt.
Vissa kanske till och med känner någon som KOMMER må dåligt, snart.
Att gå igenom svåra upplevelser och händelser, eller tvingas möta tankar och känslor som är fullkomligt ohanterbara är en del av livets många upplevelser.
Det förenar oss, förändrar oss, och förgör oss.
Att känna någon som går igenom något svårt, eller som mår väldigt dåligt, är det näst värsta jag vet. Känslan, eller ibland insikten, av att inte kunna göra något för att hjälpa till, är ännu värre.
Det är en kall lärdom att oavsett hur ljust det är, så är mörkret starkare än strålen.
Till och med solen har ju mörka fläckar.
"Hålla in, hålla om, hålla ut" är en utställning dedikerad till alla i min (eller din) närhet som kämpat, eller kämpar med sitt mående. Särskilda händelser kan plantera frön av sorg, frustration eller hopplöshet i alla människor.
Där det oftast märks mest är när det drabbar dom runt omkring oss.
I utställningen visas verk som på olika sätt hanterar, beskriver och bearbetar känslan av maktlöshet inför en näras mående, och dess orsak.
Den handlar om att vilja det bästa, för ens bästa, och att vilja, men inte alltid veta hur stöd kan ges. En innerlig önskan om att alltid kunna stötta alla, och den tråkiga insikten att det inte alltid går.
Till alla jag bryr mej om,
kenne-diss
En dikt till dom
som någon gång
hört en tröst
en fågelsång
kvittra högt
och flyg i vind
tårar värmer
upp din kind"