Marianne Bengtsson (f.1976) är verksam bildkonstnär och utbildad på Umeå Konsthögskola. Konsten rör sig genom teater, måleri, teckning, skulptur, installation, film och text. Ett återkommande tema är arvet av miner, kroppsspråk, klass och arbete. Vilket som text ofta tar form genom dikter och manus för scen. Om hur ord, miner och kroppshållning avslöjar historia. Det finns ett behov av att berätta om personerna i samhället som oftast inte berättas om. Men också att utforska formen för det. Att berätta en släkthistoria, som också blir personlig utifrån hur ord och bilder faller ihop.
I Lyrikvännens temanummer arbete som utkommer nu i oktober publiceras ett urval av Mariannes dikter.
Om Utställningen ”Historia sätter sig i minerna och hållningen”
Titeln var från början ”Kulturmamman”. Det om hur ett ord, en liten mening, kan växa genom generationer, att bli ett konstverk, en egen bok. Men att utställningen nu kom att handla om omständigheter relaterade till släktens historia och andra världskriget. Som för så många andra familjer, ett arv av ett krig.
Större delen av släkten är från Norge och minnen har satt sig i blickar, hållning, tankar och tvångstankar. Att tillhöra eller att inte få tillgång. Både som rotlös och utifrån klass.
Utställningen består av teckningar och målningar. Mariannes farmor och mormor. Farmors skadade tumme, från textilfabriken hon placerades på, efter flykten. Målningar och teckningar som arbetats fram dels strukturerat och dels genom behovet av direkt uttryck. Arv som växer eller krymper.
Måleriet och tecknandet måste fungera improviserande, men med en tydlig grund. Att alltid hålla öppet i stunden för formen i berättandet.